Maggans space

Här händer det saker som man inte känner till. Plötsligt står det att det var ett år sedan jag gjorde något på gamla bloggen. Fast det var igår. Ja, ja... Det kanske jobbas för fullt bakom kulisserna.

 

Jag kan i alla fall inte lägga till foton ännu.

Häng med till min nya blogg: http://margaretaswenson.blogspot.com

 

Lägg till min sida i Favoriter, så hittar du lätt nästa gång!

 

Vi ses där, hoppas jag.

Är riktigt förbaskad på denna nya bloggsida. Har försökt blogga nu hur länge som helst!! Det går inte att lägga in bilder.

Lilla Isabelle blir en månad om några dagar. Hon har redan klarat av sin första förkylning och har börjat fästa blicken och följa med vad som händer och sker i rummet. Snart ska vi få träffa henne igen. Härligt att hon bor så nära.

 

Igår kväll var Maken och jag på en trevlig avslutning i FN-föreningens studiecirkel. Två herrar berättade om en spännande resa till Inka-indianernas Machuu Pinchu och visade bilder därifrån. Efteråt blev vi bjudna på kurdisk middag. Bordet dignade av allsköns läckerheter, värdinnan måste ha lagat mat i flera dagar för vår skull. Kände mig som en välstoppad boaorm när vi gick därifrån.

 

Nu är det härliga fredag! Ska bara klara av jobbet först och sedan ta helg!

 

Sköt om er därute!

Jag har just blivit farmor, men alldeles nyss var jag höggravid småbarnsmamma. Joj var fem år och vi var nyinflyttade till den lilla orten i södra Närke. När vi var och handlade i ICA-butiken, skötte Joj smidigt om presentationen. - Det här är min pappa, det här är min mamma. Jag heter Joj och är fem år. Och snart ska jag få ett syskon. Skönt! Då hade vi det avklarat.

 

I mars föddes Pe i ett huj. Det var glansis och bara 2 minuter mellan värkarna. Men Maken stod på, vågade inte köra för sakta. Det hade handlat mycket om födslar i taxin och andra bilar i tidningarna. Lille Pe, ja lille och lille - han vägde 4500 gr, skyndade sig ut en lördag morgon. Farmor Isabelle var hemma och tog hand om Joj. När det var besökstid någon dag senare kom han och tittade lite förundrat på sin bror och sa tveksamt: - Blir han stor nog så att man kan leka med honom till påsk? Nja, det var kanske lite väl kort tid, men snart nog så busade de ihop. Joj var den som lockade fram det första kvillrande skrattet från Pe. Ett lyckligt, ljuvligt, ljust skratt - ljudet av ren och skär lycka.

 

Plötsligt är sönerna vuxna män, ja en är till och med pappa. Visst går det undan?